torsdag 27 mars 2008

Blev ingen vidare glad påsk...

På skärtorsdagen bestämde sig min underbara lilla mormor att det var dags att flytta hem till himlen. Även om hon var gammal så kom det plötsligt och det är svårt att fatta att en person som funnits där för mig hela mitt liv inte finns mer. Hon var så härligt underbar - damen mot strömmen. Allkonstnär som lärde mig massor, massor, massor om det mesta i sy och pysselväg. Hon var rolig, varm och härlig. Jag minns hur speciell hon fick mig att känna mig som barn (och vuxen) och sommarloven (och alla andra lov med för den delen) hos henne och morfar på landet var ljuvliga. Jag är så oändligt tacksam för allt hon gett mig i livet och att jag fick den stora glädjen att vara hennes barnbarn.
Så tack lilla Mormor för allt! Jag fortsätter med det pysslande och sömnande som du lärde mig och du kommer alltid att finnas i mina tankar!


Har inte blivit så mycket sytt men det känns gott att ha något att arbeta med när hjärtat är ledset så det har blivit lite grejer stickade. Livet går trots allt vidare och vi väntar på en ny liten kusin som kommer vilken dag som helst. Har stickat ett par små tofflor till den lill*. Lägger upp lite bilder inom de närmsta dagarna...

6 kommentarer:

Anonym sa...

Vad tråkigt att höra om din mormor. Skönt att du har positiva minnen av henne.
Tänker på dig!
Kram

gosi sa...

Vilken fin människa din mormor verkade vara. Alltid lika ledsamt när någon nära lämnar jordelivet, men dina härliga minnen kommer alltid att följa med. Ofta är det ju så att när någon släkting dör så föds en ny!

Botilda sa...

Jag känner med dej! Min mormor dog för tio dagar sedan och jag har liknande minnen som du har av din. Fantastiska och påhittiga, kärleksfulla mormödrar ska alltid finnas hos en. Och det gör de ju fortfarande, på ett sätt. Jag hoppas att du kan känna det med.

mustafa sa...

ibland är trösten klen och ord känns tomma. ni verkar ha fått en fin tid ihop dock, du och din mormor.

Hello sa...

Många kramar! Har funderat lite på om det hänt nåt, när här har varit så tyst.

Det är också ett sätt att hedra minnet att fortsätta med det man lärt sig, fått med sig. Min mormor lärde mig virka när jag var liten, det har jag aldrig gjort sen, egentligen, men sedan hon dog för ett år sedan så har virklusten vuxit till orkanstyrka och så sent som för tre minuter sedan skrev jag ut ett virkmönster på en liten blomma som ska sitta på min Klockarbarnstunika som nästan är färdig.

Kram igen!

á Yeliqa sa...

Åh så tråkigt...
Även fast man vet om att dagen kommer att komma då de lämnar jordelivet så kan man aldrig vara helt förberedd.
Tänker på er!

Kram!!!